– Vi odlar majs, bönor och potatis. Det är vad vi äter, och vi glömmer bort andra grönsaker, men nu kan vi naturligt odla tomater, sallad och ärtor, berättar María Magdalena Condori, för IPS, samtidigt som hon visar sitt växthus, nyligen byggt under flera dagars gemenskapsarbete.

Hon bor i den andinska höglandsbyn Paropucjio, belägen mer än 3 300 meter över havet, i Cusipata, ett litet distrikt med mindre än 5 000 invånare.

Den lokala befolkningen förlitar sig på småskaliga jordbruk och djurhållning, arbete som huvudsakligen utförs av kvinnor.  Männen hittar betalt arbete i andra distrikt i området eller till och med i den avlägsna staden Cuzco och kan på så sätt komplettera familjens inkomster.

Paropucjios geografiska placering är tillsammans med temperaturer under fryspunkten bidragande orsaker till jordens låga produktivitet. 

– Här kan frosten förstöra alla våra grödor över en natt och det slutar med att vi inte har någon mat att äta, säger Celia Mamani, en av Condoris grannar.

Klimatförändringar

I de övriga elva byarna som utgör Cusipata är situationen liknande eller ännu sämre, de flesta ligger på högre höjd och är mer isolerade än Paropucjio, som ligger nära den mest tätbefolkade delen av Cusipata och har det största antalet familjer, cirka 120 stycken.

Klimatförändringarna har förvärrat de redan hårda förhållandena för kvinnor och deras familjer i dessa landsbygdsområden. Särskilt de som bor längst från städerna har färre möjligheter till utbildning och kompetensutveckling för att möta de nya utmaningarna,  och de har traditionellt försummats av de offentliga beslutsfattarna.

– I Paropucjio är vi 14 kvinnor som ska få ett eget växthus och droppbevattningsmodul; hittills har vi byggt fem. Det gör oss väldigt glada, vi är stolta över vårt arbete eftersom vi kommer att kunna bruka vårt land bättre, säger Rosa Ysabel Mamani den dag jag besöker samhället.

Växthusen möjliggör för varje medlem att odla ekologiska grönsaker åt sina familjer och att sälja överskottsproduktionen på marknaderna i Cusipata och närliggande distrikt.

Sociala arbetsformer

Med ett brett leende pekar Mamani på en trästruktur på 50 kvadratmeter, som inom de närmaste dagarna kommer att täckas med nät på sidorna, och mikrofilm – en plast som är resistent mot extrema temperaturer och hagel – på taket.

– Vi kommer alla att komma hit med våra män och barn och vi ska slutföra bygget av växthuset i ”ayni” (ett Quechua-ord som betyder samarbete och solidaritet), så som våra förfäder brukade arbeta, förklarar hon.

Ayni är en av de sociala arbetsformerna från Inkafolket som fortfarande bevaras i Perus andinska högländer, där byn strålar samman för att bygga sina hem, plantera, skörda eller utföra andra uppgifter. Efter arbetet delar alla på en stor måltid. 

Minga, ett annan arv från Inkaperioden, är något liknande men mellan byar vars invånare hjälper boende i  andra samhällen. I det här fallet träffas kvinnor från olika byar för att bygga växthusen, särskilt taken, den svåraste delen av jobbet.

Utbildning i rättigheter

Totalt 80 kvinnor från sex landsbygdsområden i Cuzco kommer att dra nytta av växthus och droppbevattningsmoduler för sina familjers ekologiska odlingar, som en del av ett projekt som drivs av det icke-statliga Peruvian Flora Tristán Women Center med stöd av spanska baskiska byrån för utvecklingssamarbete.

– Vi vill bidra till att förbättra landsbygdskvinnornas livskvalitet genom att stärka deras kapacitet inom jordbruket. De arbetar med marken, sår och skördar, tar hand om sina familjer. De utgör grunden för livsmedelssäkerheten i sina respektive hem men deras rättigheter erkänns inte, säger Elena Villanueva, en sociolog vid centrets landsbygdsutvecklingsprogram, till IPS.

Hon säger att målet var en omfattande utbildning för kvinnliga bönder, så att de kan använda agroekologiska tekniker för hållbar användning av jord, vatten och frön. De kommer också att lära sig att försvara sina rättigheter som kvinnor, jordbrukare och medborgare – i sina hem, i lokala samhällen och mot lokala myndigheter.

Mer näringsrik kost

Elena Villanueva menar att växthusen öppnar nya möjligheter för kvinnorna eftersom de skyddar grödorna från ogynnsamt väder och från de höga nivåerna av ultraviolett strålning i området, så att de kan odla grödor som inte kan överleva ute i det fria.

– Nu kommer de att året runt ha mat som för närvarande inte ingår i kosten, som gurkor, paprika, tomater och sallat. Det betyder bättre diet och mer näringsrik kost för familjerna och grödorna kommer att kunna planteras och skördas med större säkerhet, säger hon.

Kvinnorna har också utbildats i beredning av naturliga gödningsmedel och bekämpningsmedel. 

– Våra jordar ger inte mycket tillbaka, de klämmer växternas rötter, så vi måste förbereda dem väl så att de kan ta emot fröna och sedan ge bra skördar, förklarar Condori.

På de 50 kvadratmeter som täcks av hennes nya växthus har de lokala invånarna arbetat ihärdigt med att gräva upp marken för att ta bort stenar, vända jorden och forma fröbäddarna för plantering.

Mannen involveras i hushållet

Honorato Ninantay, från samhället Huasao, belägen mer än 3 100 meter över havet i det närliggande området Oropesa, erkänner att han både förvånas över och beundrar hur hans fru jonglerar med alla sina ansvarsområden.

– Det verkar otroligt att jag aldrig, under alla denna tid, har lagt märke till det förut. Först när hon har gick till workshopen och var hemifrån i två dagar förstod jag, säger han.

– Jag som man har bara ett jobb, jag jobbar i byggbranschen. Men min fru har aahh! (långt utrop). När hon var borta fick jag hämta vattnet, laga mat, mata djuren, gå till gården och ta hand om min mamma som är sjuk och bor hos oss. Jag kunde inte hantera allt, tillägger han.

Hans fru Josefina Corihuamán lyssnar på sin man med ett leende och bekräftar att han nu är involverad i hushållssysslorna eftersom han har förstått att tvättning, städning och matlagning inte bara är en ”kvinnas jobb”.

Hon har också ett växthus och en bevattningsmodul och är övertygad om att hon kommer att producera tillräckligt för att ge sin familj mat på bordet och sälja överskottet på den lokala marknaden.

– Det vi ska skörda kommer att vara hälsosam, ekologisk, kemikaliefri mat, och det är bra för våra familjer, för våra barn. Jag känner att jag äntligen kommer att kunna bruka mitt land på ett bra sätt, säger hon.