Som fullfjädrad fjortis upplevde jag en förtrollad sommar på den ungdomstäta semesterön Bornholm. Sista kvällen ramlade jag in i ett stort strandpartaj, där jag träffade en tysk som hette Uwe. Han var från det dåvarande Västberlin och hans ögon tindrade ikapp med himlens alla stjärnor. Med hjälp av en viss örtblandning i piporna som oavbrutet skickades runt den sprakande elden kunde vi tillsammans kika in i det kaleidoskop av möjligheter som nu låg inom räckhåll eftersom vi var på väg in i Vattumannens tidsålder av obegränsad mångfald. Och vid nattens ände väntade den löftesrika nya världen.

Uwe och jag bytte adress och började brevväxla. Vi delade med oss av våra drömmar och tankar om ett annorlunda liv, han berättade om ett antiauktoritärt skolprojekt han engagerat sig i och jag beskrev i lyriska ordalag mitt besök i ett gammalt kasernområde i Köpenhamn ockuperat av unga människor som höll på att bygga ett nytt samhälle, ett samhälle utan förtryck och orättvisor.

Men så en dag upphörde den ymniga korrespondensen tvärt med Uwes sista brev, där han dystert men sakligt redogjorde för en ny författningsstadga i Västtyskland som kallades berufsverbot. Situationen för de unga hade radikalt förändrats, skrev han, och de som var pacifister eller hade sympatier åt vänster kunde bli avstängda från ett flertal yrken. När Uwe nu siktade på att bli lärare vågade han inte längre sätta sina samhällskritiska idéer på pränt, varför vidare korrespondens med mig skulle förlora sin mening. Han bad om ursäkt för detta och önskade mig allt gott.

Jag minns att hans handstil i det avslutande brevet hade fått en tunn och tveksam karaktär, som att han darrat med pennan, och jag tänkte att Västtyskland var en jävla nazistat.

Men i dag undrar jag faktiskt över vad som skiljer det sena 1970-talets tyska yrkesförbud från den nutida företeelse som på svengelska kallas deplattformering. Från början var deplattformeringen en sund protest mot att låta offentliga scener intas av fascistiska, antiintellektuella och våldsbejakande uppviglare, som de facto utgör ett hot mot utsatta delar av befolkningen. Nu har dessa realitetsprövade protester däremot urartat till en loose cannon som triggar på känslor och drivs av antiintellektuellt platt retorik.

Många yrkesutövare med skolning i kritiskt tänkande kopplar därför på självcensuren så fort de närmar sig en laddad fråga som ett eller annat särintresse anser sig äga. I annat fall riskerar de sitt levebröd.

Paradoxalt nog kommer ofta initiativen till dagens yrkesförbud från en rörelse starkt besläktad med den som tystades av tyskarnas berufsverbot. Och fan vet vad som är värst: Tydliga och lagstadgade föreskrifter om vilka åsikter som är straffbara eller ett ängsligt hoppande på tuvor i rädsla att gå ner sig i de bannlysta åsikternas sankmarker.