På besök i mina gamla barndomstrakter vandrar jag dagligen runt i omgivningarna för att hitta en lucka ut till den lantliga miljö som jag en gång hade inpå knuten. Det var löv- och barrskog, mossmarker, öppna fält, beteshagar och en och annan åkerlapp. Ibland gick jag vilse i snapphaneskogen. Nu finns bara enstaka partier av detta vackert kuperade landskap bevarat som allmänningar mellan klustren av villaområden. Ju längre bort jag tar mig, desto senare byggår. Men det är inte den expanderade bebyggelsen i sig som spärrar av mig från skog och mark, även om utbredningen av låga småhus tar onödigt stora ytor i anspråk. Det är bilarna som utgör hindret.
De tungt trafikerade vägar som anlagts sen jag flydde denna landsortshåla går som piskrapp genom terrängen, skär sönder den i skärvor och håller folk inlåsta i enklaverna mellan bullrande motorleder och södra stambanan.
På avstånd lockas jag av ljungbeväxta kullar, björkdungar, mäktiga ekar och stengärden, men så fort jag kommit en bit blir vyn sönderhuggen av en bred höghastighetsväg. Kan jag smita över den vägen når jag ändå snart en fyrfilig 110-led och jag märker att jag är inspärrad från varje håll i dånet av hjul mot asfalt.
Trots att flygtrafiken utnämnts till den stora miljöboven blir jag deprimerad av att se vilka enorma resurser den hjuldrivna landtransporten kräver och hur dess infrastruktur förfular och ödelägger all mark i den raka, snabba framkomlighetens tjänst. Dessa så kallade barriäreffekter förstör inte bara människors naturupplevelser, de utrotar också växtarter och tar kål på livsbetingelserna för vilda djur.
De flesta villor jag passerar har tvåbilsgarage, bilen måste ju också ha ett hus. Och underhåll. Och fetischer. Bilen är i sig en fetisch, i synnerhet för män, som avundsjukt sneglar åt andra män med flashigare åk. Den norske civilekonomen Christian Wennerød, som på 1980-talet blev känd för boken Arbeta mindre – lev mer, skapade sin egen arbetstidsförkortning genom att helt sonika göra sig av med bilen och alla dess dryga utgifter. Men att frivilligt avstå denna optimala manlighetsmarkör för att få tid över åt tillvarons levande väsen är det uppenbarligen få som nappat på. Valet är dessutom inte längre fritt i dessa trakter eftersom busslinjen som förut gjorde det möjligt för de icke-bilburna att ta sig ut ur tätorten nyligen lagts ner.
Vill jag ge mig ut på en riktig skogspromenad får jag alltså sätta mig bakom ratten och brumma fram längs vägar som slitit den närliggande terrängen i stycken. Då kan jag parkera och kliva av vid ett rymligt naturreservat där det finns snitslade stigar och beskrivande skyltar. Omgiven av imponerande bokstammar, utan biltrafikens morrande närvaro, kan jag sen få lyssna på skogens egen röst. För en stund sveps jag in i sagobokens öppna landskap och djupa skogar och glömmer att jag befinner mig i en fridlyst parentes. Tills jag åter måste ut på vägarna, som gjort mos av minnenas öppna landskap och djupa skogar.
