Det var innan valet 2014. Jag var på en konsert som arrangerades mot rasism och mot SD:s framgångar inför valet. Flera band spelade.

Jag brukar många gånger hålla mig framme nära scenen på konserterna och fota och filma. När det var dags för ett uttalat feministiskt band fick jag en rejäl utskällning. Sångaren i bandet pekade mot mig och sa i micken: vad fan gör du här?

Jag tittade förvånat runt omkring mig och letade efter den sångaren pratade med. Jag förstod sen att frågan var riktad mot mig. “Du borde ställa dig längs bak och skämmas”, fortsatte sångaren.

Jag hörde från de runt omkring mig att det stod i programbladet att cis-men skulle ställa sig längst bak i lokalen. Det hade jag missat att läsa. Jag ställde mig längst bak och skämdes.

Det var en ny upplevelse för mig. Jag känner väl till problematiken och förstår företeelsen. Jag känner till patriarkatet och att män gynnas och tar plats på bekostnad av andra. Jag visste att det där inte var något personligt mot mig utan mot mig i det system där jag som cis-man premieras. Men jag kunde ändå inte hjälpa att jag kände mig kränkt.

Jag hade ett litet bråk med min dåvarande partner då hon resonerade analytiskt att bandet hade rätt, och jag insisterade i affekt att jag hade rätt att känna mig kränkt, även om de hade rätt i sak.

Häromdagen diskuterade jag med några vänner om män och feminism. En tyckte att det var synd att män sällan inkluderades i kampen och oftast uppfattades som fienden. Jag tror det här är en representativ bild bland många män att de känner att de exkluderas från kampen, och dessutom ses som delaktiga i vårt skeva ojämställda samhällssystem.

Jag tänkte på det som hände på konserten. Det är en erfarenhet som jag har haft med mig som en konkret bild av patriarkatet. Så här ser vardagen ut för icke cis-män: ”Vad fan gör du här?”. Inte ordagrant men mer finurligt dolt i strukturerna.

Män är också kidnappade av patriarkatet och ska få vara med i kampen. Sedan gäller det att vara uppmärksam på de överenskommelser som finns i olika sammanhang. Det krävs också en ödmjukhet för att kunna ställa sig längst bak och bereda plats. Och nej, vi behöver inte skämmas för det.

Detta gäller även för kampen mot rasism. Som rasifierad känner jag mig ständigt nedputtad av vassa armbågar från de redan privilegierade. Detta också i den antirasistiska rörelsen. Många gånger har det känts att vi för olika kamper där det är på liv och död för sådana som mig, och annat för de som inte har den egna erfarenheten.

Vi var många som var helt förkrossade efter valet 2014 när rasister fick nästan 13 procent av andelen i Riksdagsvalet. Redan 2008 startade vi Göteborg mot rasism för vi såg utvecklingen och anade att rasisterna var på väg in i Riksdagen. Valet 2014 kändes som ännu ett hårt slag mot det solidariska och demokratiska Sverige när de fick ännu mer framgång.

Dagen efter valdagen anordnades en manifestation på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Jag var en av dem som skulle hålla ett tal. I väntan på det upptäckte jag så småningom att jag satt bredvid en av dem i bandet som hade skällt ut mig. Hen skulle också hålla tal.