Barn med starka band till naturen är mer benägna att skydda den. Ny forskning från Högskolan i Gävle visar hur den kontakten kan stärkas hos barn i städer.
Sedan över tio år tillbaka räddar elever på Olovslundskolan i Bromma hotade salamandrar. Skolan ligger precis vid en viktig avelsplats för de två salamanderarter som finns i Sverige och personalen fick därför frågan om de kunde göra en insats. På vägen till dammen där salamandrarna parar sig faller många av dem i en näraliggande betongpool och dör. 60–70 mellanstadieelever per år hjälps nu åt att leta upp salamandrar som kommit fel och lägga dem i dammen.
Matteo Giusti är forskare inom hållbar stadsutveckling vid Urban Studio på Högskolan i Gävle och en av dem som studerat naturvårdsprojektet. Hittills har eleverna räddat över 1 200 större salamandrar och 3 700 mindre.
– Ekologiskt har det varit en stor succé. De har både lyckats återbefolka dammen i studien och andra dammar i närheten, säger Matteo Giusti.
Känslomässig upplevelse
Elevernas arbete är inte främst tänkt att vara pedagogiskt, utan att vara en genuin naturvårdsinsats. Men det ger också barnen starka känslomässiga upplevelser.
– De får en uppskattning för salamandrar som varar i åratal efter projektet. De börjar undra vad salamandrarna gör på natten och om de fryser – de känner empati med salamandrarnas känslor. Så var det inte innan de deltog i projektet – då var salamandrarna bara slemmiga djur som ingen ville röra vid.
I studien fick barnen också frågor kring hur mycket de identifierade sig med staden respektive naturen, och om de kunde tänka sig att arbeta med naturen i framtiden. Resultatet var att ju mer barnen identifierade sig med staden, desto mindre ville de arbeta med naturen, och tvärtom.
Kontakten utvecklas över tid
Arbetet med salamandrarna är ett exempel på hur barnens kontakt och identifikation med naturen kan stärkas. För att hitta fler exempel tog Matteo Giusti del av erfarenheter från hundratals proffs inom naturpedagogik från hela världen. Han studerade också vetenskapliga teorier kring vad naturkontakt är och hur det fungerar.
– Nu känner jag mig trygg med att slå fast att kontakten mellan människa och natur är en färdighet, något som man kan eller inte kan göra. Det är också en förmåga som utvecklas över tid. Men det är inget man kan lära sig i ett klassrum.
"Räcker inte med en gräsmatta"
Matteo Giusti beskriver en trappa med tre steg, där olika aktiviteter för att främja naturkontakt passar på olika nivåer. Det första steget är att vara bekväm i naturen. Här kan det räcka med att leka eller idrotta i naturen. Det andra är att vara med naturen, att interagera, skaffa kunskap och skapa minnen. Här krävs att någon ger instruktioner eller väcker tankar. Det tredje är att vara för naturen, att bry sig om den och engagera sig för att skydda den.
– Mitt mål är att främja stadsplanering som låter barn få kontakt med naturen. Då behöver vi förstå var det finns upplevelser som skapar band till naturen, och var det saknas. Det räcker inte bara med att ha tillgång till en gräsmatta eller park, utan det krävs en mångfald av olika upplevelser.
Matteo Giusti tillbringade första året på sin masterutbildning i miljövetenskap med att sätta sig in i de globala utmaningarna med klimatet och utrotningen av biologisk mångfald.
– Det var extremt deprimerande. Jag kunde inte förstå hur människor kunde välja att fortsätta på den här banan. Men jag insåg att det inte räcker med information för att få folk att ändra beteende. Det krävs en stark känslomässig upplevelse.
En del av vardagen
När han studerade miljöpedagogik hittade han två saker som han tyckte var fel. Det ena är att miljöpedagogik ofta handlar om kunskap och information. Det andra är att fokus gärna ligger på enstaka upplevelser som att besöka djurparker.
– Jag tror att din relation till naturen formas när du är barn. Då behöver du direkta upplevelser, och de behöver vara en del av dina vardagliga rutiner.
Enligt Matteo Giusti avgör våra sociala och fysiska miljöer, som städer, vilka beslutsalternativ vi kan välja mellan.
– Jag tror inte att vi ska tvinga folk att göra de mest hållbara valen, utan att det viktiga är att förändra vilka valmöjligheter vi har. Kontakten med naturen måste vara standardalternativet och en del av vardagen. Då ger vi barn som bor i städer helt andra valmöjligheter.
