För hundra år sedan kämpade kvinnor i Sverige om lika rösträtt. Sedan dess har kvinnokampens karaktär skiftat – i dag handlar jämställdhetsfrågan till stor del om att få äga sin egen kropp, att få ta plats och att få vara sig själv. Men också om att backa varandra.
– För mig är kvinnokamp att vi kvinnor inte ser vårt kön som något som begränsar oss, säger Tarin Islam.
Marija Stevanovic, Emelie Engberg, Tarin Islam, och Josefin Lublin går i trean på Tumba gymnasium i Stockholm. För dem är frågan om jämställdhet mellan könen lika aktuell i dag som den var på 20-talet.
– Vi är ju fortfarande förtryckta, men inte på samma sätt som det var för flera år sedan, nu är det lite mer osynligt, säger Emelie Engberg.
För tjejerna handlar den unga generationens kvinnokamp mycket om att göra något åt de strukturella, inte lika synliga jämställdhetsproblemen. Det kan vara nedlåtande kommentarer från manliga klasskompisar om deras utseende och klädval, eller signaler om att de som tjejer tar för mycket plats. Något som tillhör vanligheterna, enligt Marija Stevanovic.
– Det är mycket utseende har jag upplevt, man kanske har sovit dåligt och när man kommer till skolan kan någon säga ”gud vad du är sliten”. Killarna har alltid en åsikt om hur vi kommer till skolan eller hur vi ser ut, säger hon.
– Jag är ofta den som säger emot, då får jag bitchtiteln även om jag gör samma som killarna gör – jag säger bara vad jag tycker, säger Tarin Islam.
Omedvetenhet
Tjejerna tror att många, både kvinnor och män, inte alltid är medvetna om att det finns strukturer i samhället som är till kvinnors nackdel och där exempelvis nedlåtande kommentarer om kvinnors utseende inte ifrågasätts. Därför handlar det om att uppmärksamma och konfrontera dem, tror Marija.
– Så länge vi fortsätter att erkänna och bekräfta en struktur som finns kommer den leva kvar, men om man går emot den då tror jag att man kommer att se förändring.
Tarin fyller i:
– Konfrontera problemet är det viktigaste. Om en kille får höra fem gånger att han gör fel av en tjej när han lägger en kommentar kommer han kanske den sjätte gången att skita i att säga något. Vi måste backa varandra och markera när något är fel.
Men de tycker att det händer saker och de upplever att många unga personer tar jämställdhetsfrågorna på allvar.
– Det känns generellt som att ungdomar är mer engagerade och medvetna. Jag vet om många situationer där jag och mina kompisar säger ifrån. Det känner jag att flera unga kvinnor gör, säger Marija.
– Jag tror att frågan är viktig för många, för den handlar om hur vi behandlas och får leva, säger Josefin Lublin.
"Ger hopp"
Sverige ligger bra till med jämställdheten om man jämför med andra länder. På Världsbankens jämställdhetsskala är Sverige ett av sex länder som får full poäng när det kommer till ekonomisk jämställdhet, enligt en rapport som släpptes nyligen. Men det finns fortfarande skillnader mellan könen när det handlar om exempelvis löner, pensioner och uttag av vab- och föräldrapenning.
– Om man jämför med många andra länder är det bättre här, samtidigt blir man frustrerad. Varför är det inte jämställt? Varför ska männen tjäna mer än kvinnorna och ha det lättare på så många vis? Jag förstår inte varför det ska vara så, säger Josefin.
Trots att det fortfarande finns problem håller de med om att det har hänt en hel del på 100 år.
– Jag kan se det, som att aborträtten och rösträtten inte fanns i Sverige förut. Kollar man på ett annat land där det faktiskt är så nu, då tänker man shit, så här såg Sverige ut en gång i tiden och kolla hur långt vi kommit. Och det ger ändå hopp för om så stora förändringar kunde ske på ganska kort tid, då kan de normativa problemen också lösas, säger Tarin.
Gå hela vägen
TT: Vi har ju redan kommit långt i jämförelse med andra länder, är det viktigt att nå hela vägen till full jämställdhet?
– För mig behöver vi gå hela vägen. Vi kanske har det bra nu men det finns vardagliga problem, jag kommer inte att ursäkta mig för sättet jag talar bara för att jag är tjej, säger Marija Stevanovic.
Emelie Engberg håller med:
– Ja, vi måste fortsätta kämpa för att det ska bli bättre.
Så jämställda har vi blivit på 100 år
1919: Kvinnor får kommunal rösträtt och blir valbara till kommuner och landsting
1921: Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdagen
1925: Kvinnor får samma rätt till statliga tjänster som män, men med vissa undantag
1935: Folkpensionen blir lika för kvinnor och män
1939: Kvinnor får inte längre avskedas från sin arbetsplats på grund av graviditet, förlossning eller giftermål
1947: Karin Kock blir den första kvinnan i regeringen
1958: Kvinnliga präster tillåts
1960: Fackförbunden SAF och LO beslutar att de särskilda kvinnolönerna ska slopas inom en femårsperiod
1964: P-piller godkänns i Sverige
1974: Föräldraförsäkring införs som ger föräldrarna rätt att dela på föräldraledigheten
1975: Ny abortlag införs som tillåter fri abort fram till vecka 18
1980: Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs
1982: Det blir förbjudet med pornografiska föreställningar på offentlig plats
1997: Första kvinnliga biskopen
1999: Det blir förbjudet att köpa sexuella tjänster
2005: Ny sexualbrottslagstiftning
2009: Diskrimineringslagen träder i kraft, vilken bland annat omfattar diskriminering på grund av kön
2016: Antalet dagar i föräldraförsäkringen som inte kan överlåtas ökas från 60 till 90
2018: En samtyckeslag klubbas igenom av riksdagen
Källa: Statistiska centralbyrån