Många tänker nog att det finns två sätt att se på klimatfrågan. Antingen är du skeptiker och förnekar att klimatet förändras på grund av mänsklig aktivitet. Eller så tror du att klimatförändringar är ett stort hot mot mänskligheten om vi inte snabbt minskar utsläppen eller hittar storskaliga tekniska lösningar.

Men tänk om det finns ett tredje alternativ? Nämligen att utsläppen av växthusgaser som koldioxid inte är det största problemet? För detta argumenterar den amerikanska föreläsaren och författaren Charles Eisenstein mycket övertygande i sin nya bok Climate – A new story.

Boken riktar sig egentligen lika mycket till klimatskeptiker som till miljöaktivister utifrån idén att vår besatthet vid koldioxid leder oss fel. Att även om vi skulle stoppa alla utsläpp imorgon skulle vi fortfarande stå inför en rad andra miljökriser som är minst lika allvarliga – artutrotning, ökenutbredning, nedskräpning, miljögifter, och så vidare och så vidare.

I själva verket finns det redan i dag metoder som verkar lovande för att binda mer kol än vi släpper ut. Främst handlar det om regenerativt jord- och skogsbruk samt skydd och återskapande av exempelvis våtmarker, torvmarker, skogar och hav. Det centrala är att hjälpa planeten att hjälpa sig själv genom att återuppbygga utarmade jordar, förstörda vattencykler och skövlade ekosystem.

Detta för även med sig det goda att lösningarna främst är lokala, inte globala. Alla behöver skydda eller ställa om just sin odling, skog eller våtmark. Klimatfrågan går därmed från att vara något abstrakt till något högst konkret som gäller den miljö som ligger just dig absolut varmast om hjärtat.

Men grunden i Charles Eisensteins resonemang är att om vi ska bygga ett hållbart samhälle räcker det inte bara med att behandla symptomen, alltså själva miljö- och klimatproblemen. Sjukdomen som ligger bakom alla dessa är vårt sätt att se på naturen, oss själva och verkligheten. Så länge vi ser planeten som ett dött ting, konkurrens och girighet som människans främsta drivkrafter och tillväxt och ny teknik som de bästa lösningarna kommer vi att orsaka fler ekologiska kriser, menar han.

Så även om de praktiska lösningarna på klimatförändringarna kan vara relativt enkla, kräver de grundläggande förändringar i våra system: ekonomiskt, kulturellt, juridiskt, politiskt, tekniskt… Förändringar som måste utgå ifrån vår kärlek till planeten, oss själva och varandra, och ifrån en syn på att allt hänger ihop. 

Jag tyckte mycket om Charles Eisensteins förra bok The more beautiful world our hearts know is possible – en bok som förändrade mitt sätt att se på verkligheten och gav mig ett enormt hopp om att en hållbar värld är möjlig. Men det är också en bok som kan vara svår att ta till sig. Om du inte redan har blivit avskräckt av den flummiga titeln är risken stor att de bitvis kontroversiella idéerna eller det krångliga språket ställer sig i vägen för läsningen.

Climate är lyckligtvis betydligt kortare, har en tydligare fokus som är lättare att förklara och utgår dessutom mycket mer ifrån vetenskapliga källor. Boken känns som ett förtydligande, en sammanfattning och en vidareutveckling av hans tidigare titlar – nästan som krönet på hans livsverk. Nu ska alla insikter verkligen komma till sin rätt och göra skillnad. 

På minussidan blir det ibland lite rörigt. Här infogas minst en tidigare publicerad essä som förvisso är fantastisk men som inte riktigt blir en sömlös del av helheten. Charles Eisenstein kan vara mycket stringent men här finns en del upprepningar. Kanske har skrivandet gått lite fort? En del åsikter i boken kan också upplevas som väl provocerande, exempelvis kritiken mot hur dagens forskning fungerar i praktiken. Lyckligtvis måste inte läsaren hålla med om allt för att ha stor behållning av boken. 

Det här är trots allt små invändningar mot en bok som innehåller genuint möjliga och inspirerande lösningar på flera av dagens största samhällsproblem. 

Läs den.