De har utvecklats på olika håll i flera miljoner år, men när två arter från samma släkte apor upplever fara kommunicerar de på ett snarlikt – till synes djupt rotat – sätt.
En experimentell studie söker nya klargöranden om hur språk uppstår. I studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Ecology & Evolution, studerade forskarna hur två typer av gröna markattor använder sina varningsläten.
Arten som lever på savanner i östra Afrika (Chlorocebus pygerythrus) har tre specifika läten för att varna för leoparder, ormar eller örnar, som är dess vanligaste fiender. Om en apa varnar för en leopard reagerar andra apor av samma art genom att fly upp i ett träd, om det är en örn blickar de uppåt och söker skydd och om det är en orm försöker de stå blickstilla.
Dess avlägsna kusiner (Chlorocebus sabaeus) lever i den nordvästra delen av Afrika och har haft en annan evolutionär bana de senaste 3,5 miljoner åren. Den har särskilda varningsläten för stora kattdjur och ormar, men inget som motsvarar de östafrikanska apornas fågelläte.
Försök med låtsasfåglar
Forskarna försökte provocera fram ett sådant läte med hjälp av låtsasfåglar, men utan framgång.
– Vi beslutade att ta in en drönare och flyga den över dem, för att exponera dem för något potentiellt farligt som de aldrig tidigare sett, säger Julia Fischer, chefsforskare i kognitiv etologi vid Deutsches Primatenzentrum i tyska Göttingen.
Drönaren svävade surrande över aporna på 60 meters höjd – varpå aporna blickade upp, utstötte ett alarmerande läte och sökte skydd. Lätet var ”slående likt” de östafrikanska apornas variant.
– Trots 3,5 miljoner års evolutionär brytning förblev lätenas struktur i stort detsamma, säger Fischer.
Jämför med spädbarn
Några dagar senare återvände forskarna och lät dolda högtalare spela upp drönarljud för en av aporna. Då reagerade den likadant igen. En rad tester visade att aporna anpassade sig till vad de upplevde som ett nytt hot.
Forskarna begrundar nu hur djupt rotade apornas läten och deras innebörd är, samt om de kan jämföras med de läten som mänskliga spädbarn använder.
– När ett barn föds har det samma medfödda repertoar av pre-verbala ljud såsom gnäll, skratt och gråt, säger Kurt Hammerschmidt, också vid Deutsches Primatenzentrum.
