Världen behöver vända sin utsläppskurva innan slutet på 2020 om vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet, konstaterade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i ett tal under förra året. Pratet om att vi nu har mindre än två år på oss att rädda klimatet har fått diverse klimatskeptiker inom högern att påstå att det rör sig om klimatalarmism. Vi har alltid några år på oss att rädda klimatet.

Högertyckarna pekar på rubriker i gamla tidningar. År 1989 sa en FN-tjänsteman att vi hade tio år på oss att stoppa klimatförändringarna. Forskaren James Hansen sa samma sak 2006. Tänk att klockan alltid skjuts fram så att vi bara har några år på oss, konstaterar de sarkastiskt. För en gångs skull har klimatskeptikerna snubblat över en relevant diskussion, men de drar helt fel slutsatser av att ”sista chansen-datumet” hela tiden skjuts fram. Slutsatsen vi bör dra är att läget är mer akut än vad som sägs i media, inte mindre.

Forskarna som sa att vi har tio år på oss runt år 2000 hade sannolikt mer rätt än de som anger 2020 som slutdatum. Det är den totala mängden koldioxid i atmosfären som spelar roll. Det innebär att du alltid kan fortsätta släppa ut i dag, om du lovar att minska dina utsläpp ännu mer i morgon. På så sätt kan man få fram att det alltid är bråttom, men inte för sent, beroende på vilket tempo vi tänker oss för de kommande utsläppsminskningarna.

Kurvan på utsläppsminskningarna som krävs för att nå 1,5 eller 2 grader om vi börjar minska 2020 är dock så brant att det framstår som orealistiskt att vi skulle nå något av de målen. De minskningar som världens länder åtog sig i Paris räcker inte på långa vägar, utan leder oss snarare mot över 3 graders uppvärmning. Omställning tar lång tid. De kolkraftverk som byggs i Kina just nu kommer inte bara att färdigställas, de kommer sannolikt att användas under hela sina livslängd på ett antal decennier, eftersom det är lönsamt när de väl är på plats.

När jag befann mig på klimattoppmötet i Paris 2009 hette det att mötet var ”den sista bästa chansen” att klara klimathotet. Det mötet misslyckades. Vi behöver inse att klimatförändringarna dels redan är här, och dels kommer att bli mycket värre. Tvågradersmålet är i praktiken kört. Jag förstår varför miljörörelsen drar sig för att säga detta. Ett vanligt svar på sådan information är apati. Varför engagera sig om allt är kört redan? Men allt är inte kört. 2,5 grader är illa, men bättre än 3 grader, och 3 grader är illa men bättre än 4, och så vidare.

Vi måste sluta gå i den språkliga fällan där vi antingen klarar eller misslyckas med miljöutmaningen. För den nordliga vita noshörningen och de andra arter som utrotades förra året är det redan för sent. Likaså för de människor som dött på grund av extremväder orsakade av klimatförändringar. Men vi som är kvar kan inte sluta kämpa för vår egen och naturens överlevnad bara för det. Det kommer att bli värre innan det blir bättre, men det som kommer finnas kvar av naturen, och vår civilisation, är fortfarande värt att rädda.