Förra veckan kom nyheten att Högsta domstolen beslutat att inte ta upp ärendet om Nordkalks och SMA Minerals ansökan om provbrytning i Ojnareskogen på norra Gotland. Även för mig som nybliven gotlänning är beskedet kittlande. Aktionen Rädda Ojnare sträckte sig långt utanför ön och jag vill minnas att jag såg banderoller i Lund när jag precis flyttat dit 2012. Nu är alltså kampen att betrakta som slutförd och Ojnare för stunden fredad från kalkindustrins rovdrift.

På Gotland har vi flera bollar att springa på. Jättarna Cementa, Nordkalk och SMA har i skrivande stund aktiva ansökningsförfaranden om brytning på minst tre platser på ön. Min nämnd, miljö- och byggnads, ska lämna ett yttrande om länsstyrelsen energi- och klimatstrategi. Där tas industrin upp som ett viktigt insatsområde då den står för två tredjedelar av Gotlands totala energianvändning, och 73 procent av den fossila.

Om kalkindustrin på Gotland ska bli ”klimatneutral” krävs enorma mängder förnybar energi. Detta är en av anledningarna till att Centerpartiet nyligen drev igenom tillåtlighetsprövning om vindkraftsetablering vid Forsviden, ett annat orört naturområde på Gotland, i syfte att föregå juridisk prövning och istället låta regeringen ta ställning i frågan. Tidigare har ett örnpar i området bytt häckningsplats och stoppat byggplanerna i sista stund.

”Enstaka örnar borde inte få stoppa förnybar energi.” I ivern att elektrifiera tappar vi lätt bort oss. Det märktes i SVT Opinions debatt om kärnkraft (21/3), där en till synes djupt besvärad miljöpartist förklarade att hen börjat tvivla på att det går att klara klimatkrisen och samtidigt avveckla kärnkraften. Tack vare en fantastisk insats av Isadora Wronski från Greenpeace höll debatten en värdig nivå, men frågeformuleringen hintar om vart vi är på väg. När Feministiskt initiativ i vintras skrev under Kvinnor mot atomkrafts petition för att stoppa nya kärnkraftverk i Finland fick vi mothugg av forskare och pressansvariga på svenska kraftverk: Fi är naiva som tror att vi kan klara omställningen utan att bygga ut kärnkraftens ”rena” energiproduktion.

Vi argumenterar dock från vitt skilda perspektiv. När jag säger till mina nämndkollegor att vi nog får välja mellan utbyggd eller klimatneutral industri blir jag klappad på huvudet, och vill vi stoppa vindkraften i Forsviden förhindrar vi att Gotland blir fossilfritt. Men vi måste påminna oss om att omställningen inte tillhör oss. Den tillhör inte den vars bensinbil ska bytas mot elhybrid. Den tillhör inte den vars villa ska värmas upp av fjärde generationens kärnkraft.

Omställningen tillhör örnparet som hittade en bättre häckningsplats i Forsviden. Den tillhör samerna i byarna som drabbades av Tjernobylkatastrofen. Den tillhör arbetarna i litiumgruvorna och urfolken som fördrivs av kapitalisterna. Omställningen är inte ett dövat dåligt samvete. Den är liv eller död för de som får städa undan vår skit.