Antagligen helt åt skogen med grammatiken i rubriken (typ ”Det är ’vår’ i luften – var är deras”), men så minns jag farsans ständiga skämt när solen dök upp igen framåt slutet på vintern. Jag är uppvuxen i djupaste Bergslagen och vintrarna var långa, mörka och kalla. Tror jag.
Minnet är väldigt kreativt, men min barndoms vårar var fulla av blåsippor, grodyngel och lek i skogen. Alltid smutsig, alltid på väg nånstans. Kula. Hopprep.
Det är fascinerande med barns kultur. Lekar, ramsor och liknande fortplantas mellan generationer av barn utan att de vuxna blandas in. Lekar traderas som folklåtar på rastgårdar och fritidshem. Många ungar blir sittande framför skärmar, men de har ofta varit aktiva långa dagar i en värld som är lite för komplex, lite för rik på intryck för ett litet barn.
Skärmtid är för många någon slags mindfulness, en möjlighet att slippa tänka ett tag. Det är lätt att glömma att också barn behöver tom tid. Men vi har inte förändrats särskilt mycket som djurart sedan vi började odla och blev bofasta för runt 10 000 år sedan och våren erbjuder en möjlighet för oss att få kontakt med djuret i oss, att pigga upp en kropp och hjärna som i det närmaste tömts på signalsubstanser och vitaminer. Den svenska vintern är onekligen tuff inte minst för själen.
Det märks nu. När solen kommer fram väcks livsandarna, det är inte bara kroppsliga processer som kommer igång, leendena kryper fram igen. Det som fascinerar mig är att människor stannar mitt i steget när solen dyker upp. Vi rundar ett hörn, får vårsolen i ansiktet och blir stående. Med ett milt leende och ansiktet karaktäristiskt vinklat upp mot himlen.
Om nåt är svensk kultur så är det det. Vår relation till värmen. Förr i tiden innebar våren en massa arbete, men sommar och höst var också tunga. På vintern arbetade folk betydligt mindre. Åkrar låg under snö och mycket jobb på gården var omöjligt att göra när allt var fruset. Skogsarbete fungerade och transporter över is och längs floder och bäckar.
En del grupper av människor gick till och med in i ett tillstånd som liknade ide, ett slags dvala som bröts för att äta och gå på dass. Men nu är vi inte lika beroende av årstiderna som tidigare. Vi köper våra färska tomater och päron utan att reflektera över att det faktiskt inte växer nåt här under stora delar av året.
Jag skulle inte vilja byta liv med min gamla skånska bondesläkt eller de vresiga rumpmasar som bodde trångt och slet hårt på vår släktgård i Ludvika, men jag kan inte låta bli att tycka att något har gått förlorat, något grundläggande mänskligt som ligger i erfarenheten av att känna livet mot kroppen, till och med de spruckna nagelbanden efter en dags rensning av grönsaksland kan fylla mig med längtan.
Nostalgi betraktades länge som en psykisk sjukdom, men skillnaden är ofta inte så stor mellan en utopi och nostalgi. Jag är åtminstone inte mer rationell och intellektuell än att min syn på livet innehåller en hel del romantisk längtan och framförallt tacksamhet för att ha vuxit upp under en tid då Sverige var ett av världens mest egalitära samhällen någonsin, om inte det mest jämlika.
Visst det fanns problem, många minoriteter levde i ständigt utanförskap och människor slet hårt, i fabriker istället för på en bondgård eller ett bruk, men det är en annan historia, den om hur vi människor bara jobbar mer och mer utan att vinna något annat på det än mer konsumtionsutrymme.
I dag räcker det för mig att konstatera att det är riktigt gulligt att se alla människor stå längs husfasader och se ut som om hjärnan tagit semester. Eller som Prince sjöng:
”Tourists.
99 cameras on their back,
and half of the staff of their brain is on vacation.”
