Det är fantastiskt att se hur solpaneler sätts upp på tak efter tak. Det här är en global trend som nu gör solenergin till världens snabbast växande energikälla. Förra året gick investeringarna i sol om de som gjordes i olja. Många bedömare är överens om att solenergin kommer att bli världens största kraftkälla inom några decennier. Solpaneler går snabbt att montera upp, är i princip underhållsfria och lämpar sig både som småskalig energikälla på tak och som delar i större solparker. Jämfört med fossil energi, kärnkraft, vatten och vind finns det få intressekonflikter med solpaneler.
Förutom en viktig detalj: Vem har tillverkat dem? För femton år sedan stod Europa för nästan hälften av världsproduktionen av solpaneler. En av världens då största fabriker för solceller fanns faktiskt här i Sverige, i Glava, Värmland. Men i dag har Europa bara några enstaka procent av produktionen, nästan alla paneler görs idag i Kina. Och sett till hela kedjan, från kisel, via solceller till färdiga paneler, är beroendet av Kina ännu större.
Hur har det kunnat bli så här? I Europa har vi haft en blind tilltro till den fria marknaden. Komponenter ska tillverkas där de är som billigast, även om det är på andra sidan jorden. Därför har Kina kunnat exportera obegränsat till en oskyddad europeisk marknad. Dessutom har den kinesiska regimen fört en medveten politik för att ta kontroll över världens geostrategiskt viktiga industrier såsom solcellstillverkning. För en tid sedan lanserade Kina att man skulle bli störst i världen på ”Three new things”. Dessa tre nya saker är, enligt den kinesiska regimen, elbilar, batterier och solpaneler.
Strategin har varit framgångsrik. Kina har redan merparten av världsproduktionen av alla dessa tre, solcellerna närmare 90 procent. Om framtiden är elektrisk och solenergin kommer att bli världens största kraftkälla, hur sunt är det då att nio av tio solpaneler har tillverkats i diktaturens Kina? När Putin invaderade Ukraina utbröt panik i Berlin, Paris, London och Stockholm. Vi kan ju inte fortsätta att köpa den gas och olja som finansierar Putins bombplan. En hel del gjordes, om än inte tillräckligt, för att stoppa det beroendet.
I detta nu förtrycks över tio miljoner människor från folkgruppen uigurer i Kinas största provins, Xinjiang i västra Kina. Arbetsläger, påtvingade steriliseringar, kidnappningar av barn och ett systematiskt utplånande alla kulturella och religiösa uttryck för uiguriskt liv är alla delar av den utrotningskampanj som den kinesiska regimen driver mot det uiguriska folket. Samtidigt är Xinjiang Kinas nya stora industriella hub. Merparten av landets fossila energikällor finns i Xinjiang och även en stor del av produktionen av de tre nya sakerna. Trots att förtrycket av uigurerna i Xinjiang har påtalats gång efter annan av människorättsorganisationer och världens länder låter EU det passera utan politiska motåtgärder. USA har faktiskt sedan två år tillbaka ett förbud mot import av allt som härstammar från Xinjiang.
Vad gör då Europa? Häromveckan kom EU-parlamentet och ministerrådet överens om en lag som ska förbjuda import av alla produkter som tillverkats med tvångsarbete. Lagen borde rimligen slå hårt mot Kina och arbetslägren i Xinjiang. Men problemet är att EU-ledarna beslutat att det ska ta hela tre år innan lagen träder i kraft samt att det åligger EU och dess medlemsländer att bevisa att tvångsarbete förekommer för att en produkt ska förbjudas.
Det håller inte. Vi brukar tala om klimaträttvisa. Det måste rimligen inbegripa alla människor, även de som i dag tvingas arbeta för Kinas greentech. Låt oss inte lösa ett problem genom att skapa ett nytt. Beroendet av Kina måste brytas, nu.
