Folkmusiker manar landsbygden till ett mjukt uppror

Samantha Ohlanders har under många år spelat fiol och sjungit tillsammans med folkmusikartisten Sara Parkman. 2017 gav de tillsammans ut skivan Matriarkerna och hon har tillsammans med Sara Parkman också skrivit musik till flera föreställningar. Den nya skivan är dock den första som Samantha Ohlanders ger ut helt i eget namn. 
– Jag tror att jag har känt ett behov av att få göra någonting själv för att bevisa att jag har något att komma med, säger hon. 

Hon tillägger att det har varit svårare på det sättet att hon inte har haft så många att bolla med eftersom hon har gjort väldigt mycket själv. Men helt ensam har hon inte varit. Med på skivan, och även på den show som kommer att följa, medverkar gruppen Byalaget.

Samantha Ohlanders är fostrad inom folkmusiken, hon berättar att båda hennes föräldrar spelade folkmusik under hennes uppväxt och att det är i den musiken hon känner sig hemma. På skivan hörs dock även influenser från många andra musikstilar, alltifrån medeltida kyrkomusik till Black Sabbath. Ett gemensamt drag för den musik hon tycker om och inspireras av är dock att den har tydliga melodier, något som hon menar saknas i mycket av den samtida musiken.

– Jag tycker också om när man hör att det är något mänskligt bakom musiken, när något brister eller sker på ett annat sätt än det var planerat. Den här skivan är ett försök att hitta melodier som betyder något för mig. Det är ganska banalt, men det banala kan bära på jättemycket känslor.

Stort engagemang på landsbygden

Textmässigt kretsar låtarna kring att göra uppror mot kapitalismen och mot centraliseringsivern, som enligt Samantha Ohlanders utarmar våra landsbygder. Den kan också ses som en hyllning till de som vågar ta strid mot det rådande systemet.

– Vi som bor utanför centrum har börjat ta steg i annan riktning, bara det att vi har valt att bosätta oss på en ur samhällets synvinkel icke lönsam plats kan ses som ett uppror. Det visar att vi prioriterar andra värden än bara pengar, säger Samantha Ohlanders som själv bor i Järvsö i Hälsingland.

Hon menar också att landsbygdsbor ofta har en stark vana av att organisera sig och engagera sig i föreningslivet.

– Om macken lägger ner så går man ihop och ordnar det. Folk är engagerade i högre utsträckning än i städerna, och tvingas kanske också ofta vara det.

"SD approprierar folkkulturen"

Samtidigt som Samantha Ohlanders verkar inom en traditionell musikgenre som folkmusiken så är hennes budskap ofta radikalt, oavsett om det handlar om landsbygden eller om feminism eller antinationalism.

Har du märkt av något motstånd mot det här och hur har det i så fall påverkat dig?

– När man håller på med folkkultur är man förstås högst medveten om de politiska strömningarna som vill använda den här kulturen som symbolpolitik. Men folkkulturen är väldigt tacksam på så sätt att den kan användas på många olika sätt. Alla äger folkkulturen och alla får använda den, svarar hon och tillägger: 
– Men för att det ska kännas bra för mig så ska man använda den med kunskap och respekt. När Sverigedemokraterna klär sig i folkdräkt och säger sig vilja värna folkmusiken så upplever jag att de inte har kunskapen, de approprierar kulturen.

Hon betonar också att även om det finns många traditioner inom folkmusiken så betyder det inte att den är bakåtsträvande. Tvärtom utvecklas den ständigt och många folkmusiker väver in influenser från olika håll.

– Folkkultur är inget stillastående utan lever med de människor som använder den. Det går emot hela den här idén om att det är sprunget ur den svenska myllan. Polskan heter till exempel som den gör för att den kom från Polen.

Turné med Riksteatern

Efter att skivan är släppt kommer Samantha Ohlanders och Byalaget ge sig ut på turné med en show där musiken på skivan utgör grunden men där de också fördjupar tematiken med olika inslag mellan låtarna. Under våren kommer de först att turnera på hemmaplan i Gävleborgs, i samarbete med Folkteatern Gävleborg, och till hösten blir det en nationell turné med Riksteatern. 
– Det är kanske lite bakvänt att jobba så, men med den tematik som skivan och showen bär på så är det kul att börja med det lokala.

– Tanken är att vi inte ska spela i städer utan i platser runtom, i periferin. Våra drömplatser är bygdegårdar. Om man bor utanför centrum är man så van vid att behöva åka in till stan för att konsumera kultur, men nu ska känslan vara att föreställningen kommer till publiken. Om någon från centralorten vill se den får de åka ut istället.

Inför showen har de också haft ett broderiprojekt där människor från Skåne till Kiruna har fått brodera antingen sin utopi eller utsikten som de ser från sitt fönster på en bit tyll. Tyllbitarna har sedan satts ihop till en scenkostym som kommer att användas i showen.

– Det är allt ifrån slagord till bilder och mer abstrakta saker som har skickats in. Det känns som ett väldigt fint medskaparprojekt.