Sedan några år finns det en matchningstjänst som hjälper ägare till ödehus att överlåta ruckel och kråkslott till personer som är villiga att lägga ner tid, hjärta, arbete och pengar på att göra dem till levande bostäder igen.

En av grundarna är Robert Danielsson,  som på sociala medier driver gruppen ”Jag räddade ett ödehus”, där fler än 30 000 medlemmar blir inspirerade av bortglömda klenoder på landsbygden och kan lära sig mer om hur man tar hand om ett ödehus själv.

Robert Danielsson har arbetat i 20 år med byggnadsvård och som fastighetsförvaltare och byggprojektledare i restaureringar av slott, borgar och kyrkor.

Hans relation till övergivna hus sträcker sig tillbaka till barndomens Kalmar.
– Där var tomma hus en symbol för att framtiden fanns på annat håll. Tomma hus stod för misslyckanden och var spökhus, säger han.

Länge var det största problemet med många ödehus  att hitta ägarna för att man skulle få dem rivna. 2015 utredde Boverket hur ödehus skulle bli lättare att riva.

– Samtidigt kom flyktingvågen och det blev bostadsbrist på fler och fler ställen. Jag tyckte att man borde göra fler gamla hus beboeliga igen, så 2016 startade jag facebook-gruppen ”Jag räddade ett ödehus” för att inspirera fler att rädda detta förfallande kulturarv, för att sprida kunskap om hur man gör eller för att få fler att sälja sitt ödehus, trots att det inte ger många kronor.

Initiativet kallas numera ödehusrörelsen, då det liknar en folkrörelse, och Robert Danielsson utsågs härom veckan till ”årets landsbygdsutvecklare” av Hela Sverige ska leva, för bland annat ödehusgruppen.

Återbrukstanke

– Ödehusrörelsen är en gräsrotsrörelse och en del av omställningsrörelsen. Det större målet för mig är omställning, att leva i samklang med förutsättningarna och använda de positiva delarna av det som finns. 
Man får mycket för pengarna på landsbygden fortfarande, enligt Robert Danielsson.

Byggnadsvård är att ha respekt för husets historiska lager och att göra minsta möjliga. Man själv blir ett nytt lager på de tidigare lagren.

I ödehusrörelsen finns det en återbrukstanke som är resurssnål och man måste göra mycket själv, och ödehusen kan vara en förebild i fråga om hur stort klimatavtryck vi gör. 
– Jag är kritisk till att byggnadsvård har blivit en inredningsstil, där man tagit sig an bygghandelns koncept och där man ska byta ut och köpa nytt. Det ska vara nya kilsågade golv och munblåsta glas. Men om man byter trots att man redan har golv och fönster tar man inte tillvara husets resurser och det följer inte andemeningen inom byggnadsvården.

– Byggnadsvård är att ha respekt för husets historiska lager och att göra minsta möjliga. Man själv blir ett nytt lager på de tidigare lagren. Det är det som ger minst avtryck på vår omgivning. Men jag kan inte lägga mig i vilket mål någon annan har med sitt hus.

Jennifer Erlandsson är kollega med Robert Danielsson på sajten Landsbygdsdröm, som är en utveckling av ödehusrörelsen. De förmedlar förfallna hus och har en youtubekanal om dem.
– 6 000 personer letar ödehus via oss i dag, säger Jennifer Erlandsson.

Som kommunikatör var det i Falkenberg hon först gjorde en insats för den kommunens avfolkade delar.

– Jag jobbade med Falkenbergs landsbygdsutveckling och i en kampanj kallad ”Lev din dröm” inventerade vi alla tomma hus i kommunen och försökte inspirera unga att flytta till landet med barn. Det är svårt få lån till ett eftersatt hus men vi försökte med lekfull inspiration och positiv känsla.

De lyckades hitta ägarna till 200 tomma hus i kommunen, men långt ifrån alla ville sälja.
– Det kan vara en släktgård man inte vill sälja av nostalgiska skäl, det kan finnas en arvstvist eller så är man orolig för vem det är som ska flytta till bygden. Men 2017 fick vi loss trettio hus och 2019 femton till.
Falkenbergs framgång inspirerade, och projekt med att inventera sin landsbygd för att få den att leva igen pågår nu i ett 60-tal kommuner.

– SCB tror att det finns 200 000 tomma hus i Sverige som skulle kunna användas som permanenthus, säger Robert Danielsson.

Bruksort med inflyttning

Men Robert Danielsson och Jennifer Erlandsson var inte först med idén att få fler att flytta till landet och utnyttja hus som riskerade att förfalla. I Stjärnsund och Uddebo har personer inom omställningsrörelsen redan vänt utvecklingen.

Stjärnsund är ett bruk i södra Dalarna, grundat av Christoffer Polhem 1699. Här finns utbildningar i bärkraftigt byggande, permakulturdesign och skogsträdgårdsodling vid folkhögskolor, en folkmusikförening, gemensam bastu och ett mikrobryggeri. Det är en inflyttningsbygd sedan 80-talets gröna våg, och nu finns här 500 innevånare och cirka 2 000 sommarboende.

Ylva Lundkvist Fridh flyttade hit för sex år sedan och är en av de drivande i Stjärnsunds föreningsnätverk och i ett bygdebolag, där alla boende kan köpa aktier och vara delägare i gemensamma projekt.

– I bolaget finns det olika arbetsgrupper: En grupp fokuserar på renoveringar, en på turismen, en evenemangsgrupp ordnar fester och konserter och äldre ortsbor har arbetat för att få till kooperativa hyresrätter, säger Ylva Lundkvist Fridh.

Med två och en halv timmes restid från Stockholm är priserna på fritidshus höga.
– Det gör att det är bostadsbrist och bygdebolagets första projekt var att som en allmännyttig, halvt ideell förening, hjälpa till att hyra ut fler av husen på både kort och lång sikt. Utnyttjas fritidshusen kan vi få fler permanentboende i Stjärnsund.

Ödehus är öde av en anledning. Någon vill inte sälja, det kan vara en arvstvist. På många gårdar finns det flera hus, men de står ofta tätt i samma trädgård.

Ett pilotprojekt har just avslutats. De som vågade hyra ut via bygdebolaget var de som bor nära och är bekanta med personer i bolaget. 
– Vi är inspirerade av Falkenberg, men ödehus är öde av en anledning. Någon vill inte sälja, det kan vara en arvstvist. På många gårdar finns det flera hus, men de står ofta tätt i samma trädgård. Det gör att det finns en oro bland dem som äger gården, för man vill kanske inte dela sin trädgård med någon okänd som flyttar dit. Det kan också bli kulturkrockar i gröna vågen-byar. Folk från stan kan kanske inte koder för hur man beter sig ömsesidigt.

Ägande medför ansvar

Bygdebolaget i Stjärnsund äger sedan ett år brukets gamla smedja, som används både till konserter och hyrs ut till fester. 2021 lyckades bolaget också få köpa en nedgången byggnad kallad Sundsgården. För 100 kronor.
– Det har varit en lång och enveten kamp. Kommunen övervägde att riva eller sälja den på öppna marknaden, men Stjärnsunds föreningsnätverk lyckades till slut få med kommunen på sin sida.

I bygdebolagets regi är nu hela Sundsgården uthyrd. Idrottsföreningen har kunnat bygga ett gym, badhusföreningen har bastu, brottare har en lokal och den är plats för ett hemmakontor.
Ett gammalt duschrum kan framöver bli en servicepunkt för husbils- och husvagnsturister, för att få dem att stanna till.

Men det betyder också ansvar, vilket gör Ylva Lundkvist Fridh lite kluven:
– Det känns jätteroligt att vi äntligen kan göra fint och att alla som vill kan skapa ett levande hus, men drömmen hade samtidigt varit att kommunen haft ekonomi att förvalta byggnaden.

Bygdebolaget ska verka för att både fastigheter och företag kan ge försörjning åt fler.
– Det finns en skepticism mot turism för man tror att det inte gynnar bygden, leder till ökad trafik och att det blir ett stort bolag som tar pengarna. Pengarna ska stanna lokalt, som de gör från Smedjan. Glamping och ekoturism kan vara en väg. Det gäller att inventera lokala resurser och inte bara bygga nytt.

Hur ser det ut framåt i Stjärnsund?

– När vi nu har två fastigheter, Sundsgården och Smedjan, måste vi orka förvalta dem, antingen ideellt eller om det går att växla upp så att vi får in en entreprenör.

Från utflyttning till inflyttning

37 mil söder om Stjärnsund, mellan Tranemo och Svenljunga, ligger byn Uddebo. Här finns den äldre generationens befolkning kvar men här finns också nyinflyttade ”hipsters, hippies och hackers”.

När textilindustrin och service minskade under 1990-talet tappade byn i attraktionskraft. Det gjorde att det fanns tomma hus som sökte nya innevånare.

Caroline Bergmann är uppväxt i Uddebo och har fungerat som en länk mellan de som bott här länge och de nya människor som nu valt att flytta hit.
Hon kallar sig ideell mäklare.

– Jag är själv född här och har varit med både i bygdegårdsföreningen och i en bok om Uddebo. De som känner mig förstod att jag ville väl och att det jag gjorde var för Uddebos bästa. Jag sa till säljarna att husen skulle fyllas och tas om hand och att jag gjorde det ideellt. Det gjorde det lättare att få dem att låta mig sälja husen.

Fram till för fem år sedan fanns det riktigt billiga hus att köpa i Uddebo, enligt Caroline Bergmann. 
– Det var en tom fläck på kartan där ingen trodde att man kunde göra något. För tio år sedan kostade förfallna hus här från 30  000 kronor och uppåt, men de billiga tog slut för fem år sedan.

Nu bor här sammanlagt cirka 450 personer – varav 250 har flyttat hit de senaste 15 åren. 
– Uddebo är den enda inflyttningsorten i Tranemo kommun. Kommunen är stolta över oss även om de inte riktigt förstår hur vi kan vara så aktiva på en ort med så få innevånare. Men de låter oss göra det vi gör utan att påverka så mycket. Uddebo är hittills inte med i några kommunala utvecklingssplaner, säger hon.

Hittills har hon förmedlat 15 hus, som innevånarna i Uddebo renoverat och som fyllts av människor.
– Villor som jag sålt har blivit bostäder och där det i vissa fall bor flera personer som delar på huset. Sex av dem var ödehus och har sålts till personer som ville renovera och som hade mer tid än pengar. I byn finns personer med kunskap om snickeri och husrenovering och det har genom åren startats ”byggbrigader” med människor som hjälps åt att renovera varandras hus.

En del har kunskap och andra ställer upp med arbetskraften. Det finns också en småhusby med hus folk byggt själva. 
– De har ett enklare eget hus men delar kök, dusch, toalett, tvättstuga och vardagsrum. Det är enklare än att bygga ett stort kollektivhus.

Caroline Bergmann anser att förtätning i hus är viktigt både socialt, ekonomiskt och ekologiskt.
–  Vi bör bo fler i husen. Det är lättare att vara individualistiska idag för många har råd att vara det, men om vi bor tätare och mindre kan man avhjälpa både ensamhet och bostadsbrist.

Inkluderar alla i byn

Fler människor är viktigt, men det är också variationen, enligt Caroline Bergmann. Uddebo har inte blivit homogent. 
– Vi brukar säga att det bor både hipsters, hippies och hackers här. Inte bara konstnärer och odlare, utan tech-entreprenörer, pensionärer och lärare. Ett migrationsboende har vi också haft.

För att inkludera alla i byn ordnas många öppna aktiviteter – festivaler, marknader, kurser, levande adventskalender, isbana, fotboll, yoga, folkkök, verkstäder, småfolkets park, bybastu, skateramp och vandringsleder. Kommunen upplåter en del mark. Det gamla väveriet har blivit plats för bland annat ett kontorshotell, bageri, ateljéer och ekologisk odling. Det finns flera stora aktivitetshus.

Viktigt är också närheten till flera större samhällen.
– Kommunal skola och kommunal omsorg är viktigt. Vi har sex kilometer till Tranemo, så det är inte långt.

Huspriserna påverkar vilka som kan flytta till Uddebo idag. Tidigare behövdes inte alltid lån för att flytta hit, men nu behöver många låna, och då behöver fler förvärvsarbeta istället för att göra gemensamma projekt.

– Jag skulle önska att de som köper de lite dyrare husen kan bygga Attefallshus och hyra ut åt andra, men en del vill hellre ha sitt eget ställe. De har kommit hit för gemenskapen men de är ovana vid att man har mötesplatser hemma hos varandra och att man hela tiden möter personer man känner.

När Uddebo blivit populärt och dyrare har istället grannbyn Strömsfors fått ökad inflyttning med flera nya initiativ och kollektiv.

Trots den synbarligen lyckade utvecklingen hittills ser Caroline Bergmann inte några stora planer för Uddebo. 
– Utvecklingen i Uddebo är spretig. Det finns inget mål, men däremot vill enskilda personer utveckla på olika sätt. Kommuntjänstemän ska inte utveckla Uddebo. Vi har ingen vision och plan framåt, det skulle döda utvecklingen. Uddebo är vad det är.

Kommuntjänstemän ska inte utveckla Uddebo. Vi har ingen vision och plan framåt, det skulle döda utvecklingen. Uddebo är vad det är.

Ta kontroll över bygden

På fler och fler håll i landet görs nu försök att få liv i tidigare avfolkade bygder.

Efter Jennifer Erlandssons landsbygdsutvecklingsarbete i Falkenberg är det nu 60 kommuner som inventerar sina underutnyttjade hus. Men få utöver Falkenberg och Pajala har lyckats, enligt Robert Danielsson.

– När en kommun gör något är man styrd av politiska inriktningar och då blir det ofta en halvmesyr. Kommunen vill helst samla allt runt centralorten, men när staden inte längre producerar det som behövs fungerar det inte längre. Alla ska konsumera det någon annan producerar, framför allt vatten, el, bränsle och mat. Det kan istället produceras lokalt. Vi försöker hitta bra alternativ till detta, säger Robert Danielsson.

Miljö- och klimatfrågorna har varit en drivkraft för fler att söka sig till landsbygden.
– Folk vill till landsbygden nu när det talas mycket om klimatomställning, vattenbrist, elbrist och import av livsmedel. Och där ingår de tomma husen som en resurs. Frågan är bara hur ska vi förädla dem, kombinerat med odling och samhällsservice. Ödehus har blivit trendigt och det är hållbart och det blir elitserien i husrenovering.

Att få husen att leva igen är också att ta kontroll över bygden, både för den som säljer och väljer vem man säljer till, och för köparen.
– Behållningen för mig är när de skuldmedvetna ägarna, som vet att ett hus är eftersatt, får möta någon som tar sig an ett hus och säger att de ska göra det riktigt fint igen. Det blir jag stolt över. De gamla ägarna är sen ofta med i förändringssagan på olika sätt. Det blir en seger för landsbygden och för traditionsbärare, bidrar till lokal ekonomi och till resursåtervinning.

Småland mest populärt

Som ett positivt exempel lyfter Robert Danielsson fram Fjärdhundraland, en ekonomisk förening i området mellan Uppsala och Västerås, som fick stora turismpriset 2019.
– Där har 140 små matproducenter gått ihop och agerar lokalt som en helhet efter platsens förutsättningar. Runt det uppstår synergieffekter som fungerar lokalt. Ofta ser man nedvärderande på bondbygder, men de har förädlat maten de producerar lokalt och framgång har fött framgång.

Vad som är nära till service i dag kanske inte heller spelar någon roll om de som flyttar till en bygd är med och skapar ny dynamik på den platsen, enligt Robert Danielsson.
– En stad är affärer och kontor i centrum, men skapar man en sån dynamik på en plats sätter man istället mänskliga tjänster i centrum. Det gamla kollektiva samhället finns inte längre, men det finns en ny kollektivism i de sociala medierna, som skapar samhörighet.

Småland populärast bland de som letar ett ödehus. Områden som är populära är de med naturresurser: Ett småbrutet landskap med vatten, virke och odling.
– De som söker ödehus har nog en tanke någonstans om att de vill ha det, även om de inte är bönder som ska plöja upp marken utan har affärsidéer inom kunskapskompetens och service. De har en bild av vilket liv de skulle vilja ha, där miljö och klimatmedvetande kan finnas med.

– Det finns nog en tanke bortom själva huset, och genom omställningen av huset når man kanske till ett liv man egentligen är ute efter.