Idén om att äga och bruka skogen gemensamt föddes utifrån en vilja att den ska gynna medborgarna och inte ägarna, berättar Jon Hollingdale, ordförande för föreningen Community Woodlands Association. Vi träffas över Zoom, och på väggen bakom honom i hans hem skymtar orienteringskartor över lokala skogar, samt över skogar i Finland och Sverige.

Historiskt sett har skog och mark i Skottland ägts av väldigt få personer. Så är det fortfarande, bara 400 personer äger runt hälften av all privat mark, enligt Jon Hollingdale.

– Vi har en kultur där folk känner sig exkluderade från marken. Vissa privata ägare använder skogen på ett sätt som gynnar samhället, men det finns många exempel på skogsägare som inte alls är intresserade av det utan bara ser den som en investering. Våra grupper har skapats som en reaktion på det, säger Jon Hollingdale.

Skogen ska gynna medborgarna

I Skottland finns något som kallas ”freedom to roam”, som påminner om allemansrätten. Men enligt skotsk lag har en skogsägare inga skyldigheter att göra skogen tillgänglig, som till exempel förse den med stigar som gör att folk kan vistas där, menar Jon Hollingdale.

Community Woodlands Association representerar nästan 200 lokala skogsgrupper runtom i Skottland som är engagerade i eller ansvarar för förvaltningen av tusentals hektar skog och friluftsområden. Drygt hälften äger skogen, andra har hyresavtal eller andra typ av kontrakt med ägarna. Vissa skogar är hundra eller tusen hektar stora, medan andra är betydligt mindre – runt 3-4 hektar.

– De som engagerar sig vill att skogen ska vara en del av samhällsutvecklingen. Det handlar om ett behov av att ta över skogen för att se till att den används på rätt sätt, förvaltas väl och gynnar medborgarna.

I Skottland är runt 35 procent av skogen naturlig skog, med inhemska arter. Resten, som Jon Hollingdale kallar kommersiell skog, består till stor del av exotiska importerade arter, som till exempel lärkträd eller Sitka spruce, (sitkagran) som ursprungligen kommer från Stillahavskusten i västra Nordamerika och har något längre, ljusare, och framför allt stickigare barr än vår svenska gran. Den växer på våtmark som monokultur och främjar inte biologisk mångfald, enligt Jon Hollingdale.

Hur viktig är klimataspekten för grupperna, att bevara den biologiska mångfalden och vårda skogen på ett hållbart sätt?

Jon Hollingdale svarar att det är viktigt, men inte primärt. För de flesta grupper är de sociala och lokala ekonomiska vinsterna med skogsförvaltningen det viktigaste.
 
– Men de flesta försöker se till att ha så liten påverkan som möjligt på skogen och avverka mindre. Många bedriver också olika typer av klimatprojekt, som till exempel vattenkraftsystem i skogen. De flesta grupper förvaltar också redan existerande skog, och planterar inte ny skog.

Många grupper bedriver rekreation eller utbildningsinsatser i skogen kring klimatfrågan, till exempel för skolor eller förskolor. Skogen används även för rehabiliteringsprojekt, till exempel inom psykisk ohälsa eller missbruk.

Vilka är de största utmaningarna med att äga och bruka skog gemensamt på detta sätt?

– Ibland går det långsamt och kan vara svårt att fatta beslut. Om folk inte kan komma överens går vissa projekt i stöpet. Alla i byn tycker ju inte lika.

Han menar också att det inte finns någon magisk formel i att skogen ägs gemensamt som utesluter de vanligaste problemen med skogsvård.

– Utmaningarna vad gäller klimatet till exempel är ju desamma, oavsett vem som äger skogen. Utarmade jordar, sjukdomar, skadedjur eller utsatthet för storm till exempel finns här likväl som i de privata skogarna.

Ett sätt att förändra

I Sverige saknas en liknande modell som den i Skottland, även om det finns pågående initiativ inom Omställningsrörelsen där individer har köpt fastigheter med skog, som brukas hållbart av volontärer med regelbundna kurser och festivaler.

Men det finns stor efterfrågan på mer samverkan kring skogsägande. Det menar Christel Sundell, som tillsammans med sin partner Björn för två år sedan tog över en gård i Kalvshaga, två mil söder om Växjö. Till gården, som tidigare ägdes av hennes föräldrar, hör 27 hektar skog samt fyra hektar åker-och betesmark.

Christel Sundell är engagerad i både Omställningsrörelsen, Naturskyddsföreningen, Naturens rättigheter och Fridays for future och gick in i livet på landsbygden med tanken på att äga skog kunde vara ett sätt att förändra i positiv riktning.

– Jag har i hela mitt vuxna liv varit engagerad i hur vår konsumtion och livsstil påverkar människor i andra delar av världen och varit medveten om att det är här vi behöver ändra vårt beteende. Tanken att förvalta skog känns fin när klimatkrisen är vårt största hot.

Samtidigt har hon upplevt det som en stor utmaning att plötsligt sätta sig in i hur man tar hand om så mycket skog på bästa sätt.

– Vi blir hela tiden itutade att allt vi gör ska löna sig på så kort tid. Men när jag står i skogen måste jag tänka långsiktigt. Hur kan vi se till att vi i dag har marker som klarar stormar och binder koldioxid i framtiden? Vilka träd och vilken typ av skog klarar sig i vårt klimat om 50, 100 och 150 år med de klimatförändringar som kommer?

– Jag har haft en vision från början att kunna använda gården och skogen för att arbeta med den mentala omställning som vi behöver för att kunna rädda vår planet.

"Jobbigt att börja med avverkning"

Christels skog drabbades av stormen Gudrun för nästan tjugo år sedan, då de flesta träden förstördes. Då återplanterade hennes föräldrar till största del gran och tall. När Christel och hennes sambo Björn tog över skogen hade de tänkt att bara låta den vara de första fem åren. Men då drabbades ett område hårt av granbarkborre. De tog först ned några angripna träd och sågade virke av dem.

– Men tyvärr spred sig granbarkborren till ett område på en hektar. Då var vi tvungna att ta hjälp att ta ned de träd som blivit angripna, annars hade de dött.

– Det var jobbigt att behöva börja med en avverkning. Samtidig ger det en realistisk bild av hur det kan vara. Man har en ambition om att bara låta skogen stå, och så händer det något sådant. Vi ville ju inte sprida granbarkborrarna i hela byn.

Christel har försökt läsa på kring hur man kan sköta sin skog om man vill tänka på klimatet och den biologiska mångfalden. Ändå upplever hon att det är svårt när hon väl står där i skogen att veta exakt vad som är rätt beslut.

– Som nybliven skogsägare blir man kontaktad av skogsbolag som vill ge råd och som har ett sätt att tänka som inte nödvändigtvis innefattar perspektiv kring mångfald och klimat. Synen som styr är produktionsinriktad, de ger ofta rådet att man ska gallra hårt.

Genom vänner och grannar i byn har hon fått andra perspektiv på hur skogen kan skötas. Men Christel känner fortfarande en osäkerhet.

– Hur kan jag bäst ställa om min skog till framtidens klimat? Och vad händer om vi gallrat för glest och vi får starkare stormar? Jag tror att vi behöver sluta hugga ned framförallt väl uppvuxen skog.

Bidra till omställning genom skogsägande

Christel Sundell efterlyser kunskap till småbrukare som hon själv, som inte alltid vill följa skogsbolagens principer och har andra tankar om skogen. Ett slags nätverk med omställare som äger eller förvaltar egen skog med utbyte av erfarenheter, kunskap, tips, visioner och idéer kring hur skötsel av skog kan bidra till omställning och motverka klimatkrisen.

– Tänk om man som nybliven skogsägare blev kontaktad med information om hur man kan bidra till att vara en del av lösningen på klimatkrisen och bidra till omställning genom sitt skogsägande!

Hon har pratat med flera som har tankar om att gå ihop och köpa skog som ett sätt att rädda klimatet.

– Det är en jättefin tanke och en spännande rörelse som håller på att växa fram. Men vi behöver kunskap. Det är lätt att säga att det bara är att köpa skog och låta den stå. Men det är inte säkert att det alltid blir det bästa, eller går att applicera på en Gudrunskog. Om jag till exempel vill ställa om min skog till en mer blandad och lövrik skog, måste jag inte då gallra fram ekar och andra lövträd så att de får utrymme att växa?

Rådgivning från Skogsstyrelsen

Efter att ha letat runt har hon nyligen hittat ett stöd via Skogsstyrelsen. Det EU-finansierade stödet, Skogens miljövärden, riktar sig till den som vill bevara eller utveckla natur- och kulturvärden i frivilliga avsättningar på skogsmark. Det handlar bland annat om hur man ställer om till en mer varierad och lövrik skog och återställer våtmark. Skogsstyrelsen ger också rådgivning kring hyggesfritt skogsbruk och vilka marker som kan passa för det.

– Man kan få rådgivning kring åtgärder för att återställa granskog till bland och ädellövsskog. Det känns särskilt intressant för mig. Nu ser jag fram emot att de ska komma ut till mig och att vi tillsammans kan titta på vår skog på plats.

Läs mer om hur ett hållbart skogsbruk bedrivs i LFT nummer 28.