DEBATT. Till följd av coronakrisen ökar nu hungern i världen efter många års minskning. Stängda marknader, höjda matpriser och utebliven skollunch till följd av stängda skolor gör det svårt för många familjer att få tag i tillräckligt med näringsriktig mat. Enligt en prognos av World Food Programme kommer dubbelt så många människor att lida av akut matbrist i slutet av 2020 jämfört med förra året, om vi inte agerar snabbt.
Även i så kallade utvecklade länder står matsäkerhet högt på agendan, med lock downs och många människor som på grund av osäkerhet bunkrar mat.
Nu behövs åtgärder som både tar itu med de direkta negativa effekterna av covid-19 och som samtidigt bidrar till en hållbar matproduktion och utveckling på lång sikt.
Pandemin har visat att det globala och industrialiserade systemet vi alla är en del av är sårbart. Istället är det nu det lokala och småskaliga jordbruket, och arbetet, som kan säkerställa matförsörjning till alla. Vi ser många exempel på hur människor världen över nu hjälper de mest utsatta eller isolerade med matförsörjning, hur jordbrukare erbjuder lokal leverans av sina produkter, och hur människor kommer på kreativa lösningar på problem som uppstår när gränser och marknader stängs. Det är tydligt att det sker en omställning och att vår matförsörjning inte kommer organiseras på samma sätt framåt som den gjorde innan pandemin.
I Uganda arbetar The Hunger Project med att stärka småbrukares omställning till kemikaliefria, agroekologiska jordbruk som främjar den biologiska mångfalden. Redan efter initiativets första halvår såg man resultat på brukarnas hälsa, som förbättrats dels för att kemikalierna försvunnit men framför allt för att de börjat odla fler sorters grödor vilket också leder till en mer diversifierad och näringsrik kost.
Agroekologiska metoder skapar hållbara livsmedelssystem baserade på lokala anpassningar, vilket ger en bättre jord och mer motståndskraft mot oförutsedda väderomslag till följd av klimatförändringar. För att bygga matsäkerhet över tid är det bland annat viktigt att säkra småbrukarnas tillgång till fröer – när importen av massfröer nu hindras visar detta sig vara helt avgörande. De lokala fröerna är dessutom bättre anpassade till de lokala odlingsförhållandena.
Det agroekologiska jordbruket skapar fördelar inom näring, hälsa och matsäkerhet då det kopplar lokala konsumenter till de lokala småbrukarna. Småbrukarnas egen kunskap tas tillvara och metoderna är anpassade för de lokala förutsättningarna. Den biologiska mångfalden gör jorden bördigare men gör också att småbrukarna kan bygga upp matbanker, de kan processa grödor och sälja mer mat.
Tänk om vi kan ta med oss dessa berättelser om lokala, decentraliserade lösningar på matsäkerhet även när pandemin är över och arbeta mer på dessa sätt globalt och långsiktigt. Småbrukare står redan för 70 procent av matförsörjningen i världen. Min förhoppning är att de, efter denna kris, erkänns som en viktig prioritering i den internationella utvecklingen och att ett mer inkluderande och hållbart utvecklingsarbete säkerställs.
