Hans politiskt engagerade föräldrar hade aldrig talat med honom om politik. De tog för givet att han själv skulle hitta de rätta åsikterna – trodde det bästa om honom. Nu satt han bredvid mig, 16 år gammal, och berättade vad han tyckte. Han gillade berg-och-dalbanor, sympatiserade med SD, var emot abort och tyckte att hela #metoo-rörelsen var patetisk. Jag hade känt honom sen han var nyfödd – trodde jag.

Jag behärskade impulsen att inflika ett frågeteckensbefriat ”varför”, sänkte huvudet och lyssnade vidare medan vi drog ner byglarna. Han hade lyssnat på Ben Shapiro, en reaktionär Youtubekändis från USA. ”Luta huvudet mot nackstödet” – konversationen avbröts när huvudbry blev till magpirr.

Han som åkte på klassresa till koncentrationslägren i Polen i våras, omgiven av människor med diametralt motsatta åsikter … Varför visste vi inte om detta?

Man tror det bästa om dem man gillar. De med liknande åsikter tenderar man att gilla, och de man redan gillar antas ha liknande åsikter. Gulligt, men upplagt för en polariserad isbergstoppsdebatt.

Många har upplevt chocken när en bror, förälder, bästis, partner eller annan när/kär person visar sig ha diametralt motsatta värderingar. Men vad säger man då? Det är så lätt att förklara saker, så länge man har konkreta fakta att peka på. Lägg fram dem – bam – slutsats och poäng infinner sig oundvikligen i den utsattes hjärna. Easy. Fast nä.

Jag känner folk som åkt till Auschwitz, människor som har familjemedlemmar som hyser in flyktingar – och ändå sympatiserar med SD. Barn till invandrade. Här räcker det inte med fakta.

Det blir som med klimatkrisen. Vi undviker att tala om den då det kräver personliga uppoffringar: kritik mot ohållbara livsval orsakar sur stämning. Eller som att säga att man är vegan och försöka diskutera det: trögt, känsligt och med risk att anklagas för att förstöra matron.

Vi måste ta debatten, även om det leder till en obehagligare samvaro, tänkte jag förr. Men om vi gjorde så – dundrade fram med våra argument utan hänsyn till eventuella konsekvenser av uppdagade olikheter – skulle det kanske inte gå att tala mer. Ofta är det implicita antagandet att man står på samma sida en förutsättning för ett öppenhjärtigt samtal. Hur hittar man balansen?

För två år sedan satt jag på ett flygplan med sänkt huvud och lyssnade på en svensk-amerikansk Trumpsupporter. ”Demokraterna ligger bakom 9/11!” Jag teg, och fick i gengäld reda på vilka hemsidor han fick sina åsikter ifrån. Ändå lämnade jag planet med en känsla av att ha vikt mig för åsikter jag borde ha bemött, för att jag var rädd för att jag annars inte skulle ha fått höra så mycket.

Nu tänkte jag lyssna, men emellanåt höja blicken för att ifrågasätta. Samtalet bröts inte, utan fortsatte i kön till nästa åktur. Jaha, så du tycker att abort är mord? Varför det? Vad är det med SD som får dig att gilla dem? Stämningen förstördes inte. Men förståelsen, och den ömsesidiga nyfikenheten, växte, i tandem med insikterna om att vi nog inte har så bra koll på våra närmastes åsikter som vi tror.