Ja, jag hade hört att vi borde dra ner på flygandet. Trots det var jag både arg och frustrerad förra våren när jag ville till Medelhavet och barnet vägrade följa med – om vi flög dit.
Tåg till Medelhavet i juli månad, hur låter det?

Jag lade en linjal över Europa i kartboken och förtvivlade på ett sätt som jag inte gjort sedan lågprisflygets entré vid millennieskiftet. Visst, det var kul att tågluffa på 90-talet, men jag tänkte ändå på dyra SJ-biljetter, gapiga ungar i hermetiskt tillslutna vagnar och förseningar som skulle sabba alla våra planer. Och vi var väl inte värre miljöbovar än någon annan? De som flygpendlar till New York borde väl ändra sina vanor först? ”Javisst” sa barnet. ”Men det kan ju inte jag påverka.”

Sen satt vi där, i telefon med Deutsche Bahn och med appen Rail planner i högsta hugg. Jag ställde miljoner frågor i Facebook-gruppen Tågsemester och insåg att vi var en del av en ny trend. Gruppen växte från 3 000 till 20 000 medlemmar förra året, och i skrivande stund, mars 2019, är medlemsantalet uppe i 71 000.

En folkrörelse! Det fick planeringen att kännas lite roligare. Tänk om vi kunde få SJ att sälja internationella tågbiljetter igen! Tänk om nattåget Stockholm–Paris och Amsterdam–Warszawa öppnade igen, och att vi hade åstadkommit det med vår konsumentmakt. Vi blev peppade och lyckades till slut köpa alla biljetter som krävdes för vår resa: Dagtåg Stockholm–Malmö, nattåg Malmö–Berlin, dagtåg till Prag, nattåg till Venedig och sen båt till en strand i Kroatien.

Den första tågsträckan bekräftade tyvärr alla våra fördomar, men så fort vi kom över bron blev det bättre. Många tåg i Centraleuropa har kvar de gamla stillsamma sexmannakupéerna där man kan prata med varandra och öppna fönstren om det blir för varmt. Tågen är punktliga också, och har restaurangvagnar med vita dukar, trevliga servitörer och riktiga kök. Vi drack espresso och åt nygräddad omelett, pasta, grönsallad och frasvåfflor med körsbär och grädde ombord, medan den vackra tjeckiska landsbygden gled förbi utanför. Slingrande floder, ängar, kullar och små gulliga byar hade lugnande effekt på oss, eller om det var förflyttningen som fick oss att gå ner i varv. Vi lyssnade på ljudböcker, sov, läste, spelade kort och pratade om hur arkitekturen skiftar när man rullar från land till land i Europa, och vad det kan bero på.

Inför årets semester känns det inte som en uppoffring att välja bort flyget. Eller ens att vi ”väljer bort” någonting. För vägen är målet, då som nu, och konkurrensen från lågprisflyget var bara en tråkig parentes i Europas vackra tåghistoria.