”Frisk av naturen” hette ett program som gick i Vetenskapens värld tidigare i september. En människa på sjukhuset blir snabbare frisk när hon tittar på träd än någon som bara ser på kala väggar från sin sjuksäng. Jag hade inte sett programmet, var bortrest, men två vänner berättade oberoende av varandra om det och om naturens helande förmåga. Tillfrisknandet på sjukhuset, det var filmens nyckel enligt vännerna. Vi behöver naturen! Och så gör man tvärtom och förtätar städerna, bort med grönskan, det var vännernas upprörda kommentar.

Naturen avstressar oss i sin egen takt när vi ger oss in i den. Skogspromenader är bra för hälsan. De fördjupar vår syn på naturen och lär oss också att förhålla oss till den. Allt detta har den franska journalisten Pascale d’Erm kommit fram, producent av filmen ”Natura”, ”Frisk av naturen” på svenska. Sedan ett 20-tal år tillbaka har hon arbetat i före detta franske miljöministern Nicolas Hulots stiftelse för balans mellan människa och natur och människans respekt för naturen.

Mätbarheten av naturens effekt på människan hittade Pascale d’Erm i Japan. Där har forskning pågått i många år. Relationen till naturen som del av den japanska kulturen har utvecklats till medvetna vandringar i naturen under de senaste 25 åren, Shrinrin-Yoku heter detta, ordagrant översatt ”ta in skogsatmosfären med alla sinnen”. I USA har denna form av långsamma iakttagande skogspromenader utvecklats. Rörelsen kallas för Skogsbad eller Skogsterapi. Och den har kommit till Sverige. Somliga landsting har skrivit ut skogsterapi som komplement vid utbrändhet.

Människan är gjord för att leva i naturen. Vår moderna livsstil är urban, den går ut på att avlägsna sig alltmera från naturen. I Sverige har skogen varit föremål för hårt arbete i kampen för överlevnad. Förändringen till livet fjärran från naturen har pågått snabbare här än på kontinenten. Efter industrialiseringen av skogen har skiljelinjen mellan land och stad blivit tydlig. Skog är bruksvara. Inget mer. När jag kom till Sverige i början av 80-talet levde och arbetade jag i Älmhult. I de omgivande skogarna fanns inga vandringsstigar som jag var så van vid från Tyskland. Terränglöpningsslingor hade dragits på två olika ställen på tre, fem eller tio kilometers längd. Där sprang man för att skaka av sig dagens stillasittande, skärmtittande och inomhusmiljön. Man sprang. Att gå i lugn takt genom skogens katedral upplevde jag inte. Vid utgångs- och slutpunkten tränade man kroppens övriga muskulatur på uppställda redskap. Sedan hemåt. Eller till jobbet.

Synen på skogen har förändrats i Sverige sedan dess. Visserligen ska skogen fortfarande användas till allting från pappersråvara, bränsle, husbygge till textiltillverkning och mer. I vissa delar av Sverige ska den storskaligt slutavverkas (kalhyggen!), marken beredas och planteras på nytt som om det handlade om spannmål på åkern. Protesten mot hanteringen av skogen genom de stora skogsägande bolagen har dock vuxit, samtidigt som ekonomin – skogens värde – har sjunkit drastiskt.

Ser vi ljuset i tunneln? Naturturism kan ge större intäkter än skogsbruk, skrev två kunniga debattörer i SvD (2/9) inför världskongressen om naturturism som nyligen ägde rum i Göteborg. Tomas Kronståhl (S) och Per Jiborn med bloggen Naturlig reslust syftar på statliga Sveaskogs 37 ekoparker. Skogar behövs i hela Sverige, skyddade naturområden och biosfärreservat – de av UNESCO initierade modellregionerna – med naturnära skogsbruk istället för plantager.  Om naturhungriga turister och vi lär oss att bada i skogen skyddas skogen för oss alla utan att vare sig våra liv eller ekonomin förlorar på det.