DEBATT. Slaget om lupinen är förlorat. Kampen fortsätter.
Till sist står det klart för väldigt många: Den vackra lupinen är ett jätteproblem. Och just när detta sker och vi börjar formera oss i den stora kampen kommer också den andra bittra insikten: Det är för sent. Den mörkblå enfalden med sina rosa och vita stödtrupper har vunnit. På ”walk over”! Det avgörande slaget blev aldrig av. Återstår bara att gå i försvarsställning och göra väl valda räddningsaktioner och gerillaräder.
Vi har nått en ”tipping point”.
Frontlinjen går inte längre bara längs vägrenarna, nu expanderar den på bred front in i det omgivande landskapet. Den slutna skogen håller ställningarna bra men åker och äng som inte betas eller brukas aktivt blir nästa byte. Lupiner, lupiner. Vart man än ser: Lupiner. Och Bergslagen tycks vara det mest infekterade området i hela landet.
När jag strax före midsommar hade ett ärende till Ludvika kunde jag konstatera att de lupintäta vägrenarna nu slutit sig som järnring längs vägarna runt sjön Väsman. Endast hundkäx och några andra arter orkar fortfarande göra motstånd. Fläckar av ängsblommor vinkar nu ett sista farväl till de resenärer som bryr sig om annat än asfaltens kvalitet. För det var ju här, längs vägrenarna, som mångfalden av ängsblommor hade fått sin sista refug efter att ha blivit utsopade från industrijordbrukets produktionsenheter och nedlagda betesmarker.
Enfalden blommar längs våra vägar. Skönheten ledde oss vilse.
För några dagar sedan stannade jag till längs RV 66. Där i vallodlingen gick en bedrövad bonde med röjsåg och sågade lupiner. Varför? Jo, lupiner innehåller ett gift, lupin-in, som kan vara en fara för betande djur. För att inte riskera att få ensilagebalarna bemängda med detta så måste han slå lupinen och sedan bära ut den ur åkern.
Hur kunde det gå så här snett?
Återigen är det människans aningslöshet, ofta kryddad med den fåfänga som gärna låter sig kopplas till vad vi upplever som vackert, som spelar oss ett spratt. Varför nöja sig med skygga och relativt anspråkslösa svenska ängsblommor när man kan krydda sin trädgård med stolta färgsprakande lupiner?! Och så var importen av detta amerikanska ögongodis igång. ”Grannens gräsmatta är ju, som bekant, alltid grönare.”
Om de hade hållits där inom trädgårdens hägn så hade nog allt varit frid och fröjd. Men så blev det inte. Väl utanför grinden drogs denna livskraftiga krabat in i det moderna samhällets gigantiska markomvälvande krafter. Den markbearbetning som uppbyggnaden av det moderna samhällets infrastruktur medförde blev lupinens stora lycka. Dess fantastiska förmåga att på pionjärers vis snabbt kolonisera störd mark blev en succé och Bergslagen med dess industri- och gruvområden blev kärnan i lupinimperiet.
Buskröjaren, den stora boven
Det var i och med den mekaniska slyröjningen längs våra vägar som den stora accelerationen startade. Från spridningshärdarna i städer, samhällen och byar sprids nu årligen miljarder frön via röjaggregaten, samtidigt som etablerade bestånd via sina rötter förtätas och utvidgas alltmer. Buskröjaren, i gott samarbete med kantskärning, vägdikning och vägarbeten har inom stora geografiska områden blivit ”sista spiken i kistan” för mångfalden längs vägrenarna. Fiberdragning och användning av lupininfekterad ”anläggningsjord” har ytterligare förvärrat läget.
Mellan hopp och förtvivlan
Efter midsommar gjorde jag med min hustru en resa till Ammarnäs för att fjällvandra. Det blev en bilresa som pendlade mellan hopp och förtvivlan. När man lämnat Orsa och tar sig uppför backarna mot Koppångens vidsträckta höglandsmyrar, där vita midsommarblomster och hav av rödblära smyckar vägrenen, blir man yr av lycka. Men glädjen blir kortvarig. Redan i Tandsjöborg gör sig den obekväma sanningen åter påmind, och återigen är det byn/samhället som står för presentationen. Pinsamt.
Sverige är fantastiskt
Men oh, så vackra vägrenar vi fortfarande har! Inte minst i Norrlands inland. Fibblorna på Frösön, hela vägslänter fulla med kattfot i trakten av Arås, fjällvedeln som väller in över asfalten norr om Strömsund och överallt ängsblommorna med den underbara måran i skira, vita, böljande vågor. Sverige är fantastiskt.
Men! I varje by, i varje samhälle – lupiner. Lupiner som nu effektivt sprids med maskinentreprenörernas buskröjningsaggregat. Nej, man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att konstatera att så är fallet. Vid utfarten ur byar och samhällen kan man i färdriktningen se hur lupinerna spritts, successivt avtagande i antal, i kilometer efter kilometer. Vid infarterna kommer lupinförekomsterna tämligen koncentrerat där bebyggelsen tar sin början.
Det är med stor sorg som jag konstaterat att också fjällnära vägrenar och bebyggelse håller på att infekteras. Ammarnäs är tack och lov fortfarande lupinfritt, men Bruksvallarna och Tänndalen med det botaniskt unika Hamrafjället är tragiska exempel på motsatsen. Samma sorg och förtvivlan också när fäbodvallar och gamla skogstorp, ängsblommornas favoritplatser i kulturlandskapet, också håller på att invaderas.
Nu dj-ar!
Bästa läsare. Detta skall inte bli en enda lång sorgesång över det landskap som håller på att gå förlorat. Här skall också ordineras motmedicin. Medicin som visserligen inte kommer att göra patienten helt frisk men som kan göra sjukdomen uthärdlig. Som sagt: Striden är förlorad. Men! Kampen fortsätter!
Så här ser, i grova drag, min medicineringskur ut:
1. Kartlägg läget.
En riksomfattande inventering längs riksvägar och länsvägar, som leds av naturvårdsverket. Utse omgående en lupinkrigsgeneral. Registrera lupinernas förekomst efter förekomst klassvis enligt lämpligt utformade kriterier. Ansvariga, samtliga länsstyrelser. Integrera inventeringen av ”botaniskt värdefulla vägrenar”.
2. Information, utbildning.
Till all involverad personal på länsstyrelser och Trafikverket. Genomför studiebesök i totalinfekterade områden när lupinen blommar eller just har gått i frö. (man måste med egna ögon och under sakkunnig ledning se effekterna, innan man med full motivation och insikt kan ta sig an försvarsarbetet)
3. Agera efter prioriteringar.
”Rädda vad som räddas kan”. Sätt in räddningsinsatserna i bakvänd prioriteringsordning. Dvs åtgärda vägsträckor med låg lupinförekomst först och höj ribban efter hand. Vägar med ingående ”artrik vägkant” skall prioriteras.
4. Sätt totalinfekterade områden i karantän.
Generella riktlinjer/regler
Förhindra spridning!
Den storskaliga spridning som förorsakas av buskröjning, grävning, dikning med mera måste stoppas. Efter arbeten i områden med mogna lupinfrön måste utrustning och maskiner ovillkorligen spolas ren innan arbeten fortsätter på lupinfria områden.
Ovanstående gäller naturligtvis också för kommuner och enskilda vägar där man ofta i privat regi ordnar med röjning av vägrenar (vid våra fäbodar är det ofta vägrenen som är spridningskällan).
Ett bra tidsalternativ för buskröjning är att utföra denna under barmarksvinter och tidig vår, innan blomningsperioden. Blommande vägrenar är en fröjd för ögat och gläder såväl den bofaste som turisten. Röjning under den intensivaste blomningsperioden för våra ängsblommor skall därför undvikas.
OBS. Buskröjning utförs inte för att avlägsna arter som vissnar ner under vintern. Det är inväxande ”sly” (träd och buskar) som är problemet (Möjligen kan Trafikverket ha uppfattningen att högväxande örter och gräs är en trafikfara).
Alla gröna växter behöver grön bladmassa för att kunna producera näring för bl.a. rottillväxt. Med tidig slåtter där ingen eller ytterst lite bladmassa lämnas, kan man reducera en arts växtkraft så att den till slut tynar bort. Gäller även lupiner. OBS. Detta är ett arbete för den mkt målmedvetne och kräver några års stenhård åtgärdsdisciplin.
Särskild åtgärdsfil för lupiner.
Vid alla typer av slåtter på mark där lupiner förekommer måste lupiner med moget frö ovillkorligen hanteras på ett sätt som gör att fröna inte sprids. Kompostering i ordnade former av lupiner utan frö är helt OK. OBS också att lupiner inte bör ingå i djurfoder!
Den slutliga lösningen: GRÄV!
Den egna erfarenheten säger; gräv. Det kan låta enkelt men är sannerligen ett krävande jobb, särskilt på stenbemängd mark. Lupinen har djupa rötter. Dock är detta den mest effektiva metoden om man vill ha ett snabbt resultat och där marken inte är totalbemängd med lupiner. Denna metod skall definitivt användas mot enstaka tuvor eller mindre bestånd i annars lupinfria områden!!
Manuellt eller maskinellt. Men bli inte förskräckt om du året efter första grävning finner ett stort antal småplantor. Det är kvarvarande smårötter som skjutit nya plantor. En andra kompletterande grävomgång, som är ganska lätt att genomföra med en liten spade, tar då definitivt knäcken på beståndet. Men se upp (eller ner kanske är bättre). Kvarvarande frön kan finna ny grogrund och det kan dröja flera år innan man kan andas ut. Återkommande mindre insatser kan behövas.
En joker i leken/kriget heter Round up.
Om allt går som det skall blir storskalig användning av världens i särklass mest använda ogräsbekämpningsmedel, Round Up (glyfosat), snart förbjuden, Jag skulle gärna se en dispens för fortsatt småskalig användning mot invasiva arter, där man med handspruta behandlar punktvis med manuell precision. Resultaten får sedan avgöra hur långt man kan nyttja denna metod.
Samordning
Insatserna mot lupinen måste samordnas och den självskrivna samordningsgeneralen heter Naturvårdsverket. Ekologins och praktikens experter måste sedan utforma strategierna och den självskrivna kompetensen finns på Länsstyrelser och Trafikverket.
AGERA!
Nu är det färdigsnackat! Nu är det verkstad som gäller! Och det är bråttom att komma igång.
Vi måste dock konstatera att i stora dela av landet är slaget redan förlorat. Att åtgärda de vägrenar där lupinerna nu står tätt skulle kosta enorma summor. Nej, som sagt, prioritera nu enligt ovan. Stora delar av Norrland och delar av södra Sverige går fortfarande att rädda till rimliga kostnader. Om vi leker med tanken att staten klarar riksvägar och länsvägar med små till måttliga lupinmängder så återstår av vägnätet enskilda vägar, av vilka den i särklass största delen utgörs av ”skogsbilvägar”. Här vilar ansvaret tungt på markägarna. Återigen är det buskröjningsaggregaten och vägarbeten som är boven och vad som då gäller bör tydligt framgå ovan. De praktiska problem som definitivt uppstår måste accepteras. Vem har bestämt att tekniken och rationaliteten alltid skall dra längsta strået?
Men, vi har ännu en mycket kraftfull aktör i lupinkriget. Kanske den med störst muskler.
Det ideella arbetet
”Att hålla rent framför egen dörr” lyder ett gammalt välkänt ordspråk”. Om många i vårt land skulle ta fasta på detta och ta sig an till exempel den vägren som gränsar till den egna tomten så skulle många mil vägren kunna räddas åt oss och våra ängsblomster. Ett samarbete med grannar förenklar och effektiviserar ytterligare. Om så den idéella naturvården och andra sammanslutningar åtar sig att hålla rent på en viss vägsträcka så skulle storverk kunna ske. Jo, jag vet. Många fina insatser görs redan i dag. BRA! TACK!
Utanför min egen fastighet finns i dag cirka 800 meter lupinfri vägren. Ett resultat av grannsamverkan, Och blomsterprakten låter inte vänta på sig. I dag vinkar en mager, sandig och synnerligen artrik vägkant, där backnejlikorna åter nås av solen, sitt TACK! till alla förbipasserande.
Potentialen i det ideella arbetet är enorm!
Hemkommen från Ammarnäs med vackra blomsterminnen från både fjäll och vägrenar hamnar jag återigen i svårmod. Lupinblomningen är över. Mil efter mil i grågrön baksmälla. Som en enda lång ”dagen efter”. En biltur tur och retur till Fredriksberg gör inte saken bättre. Slaget förlorat. Också här på ”walk over”. Vägombyggnad för snart 10 år sedan. I dag dubbla alléer av lupiner. Vi spände inte ens bågen.
”Det finns väl viktigare saker att engagera sig i!”
Jag hör för mitt inre öra redan reaktionerna hos dem som förmodligen inte läst ända hit utan bara rubriken och i bästa fall något mer.
Ja, om vi ser lupinproblemet som en isolerad företeelse skild från ekologi och samhälle i övrigt så kan man kanske instämma. Men nu är det ju inte så det förhåller sig. ”Allt hänger ihop”. Om vi undantar klimatfrågan så är problematiken med artutrotningen det största problemet som mänskligheten har att hantera. Och vad är lupininvasionen om inte just artutarmning som, förr eller senare beroende på art, medför en artutrotning? En utrotning som inte enbart berör växtriket. Insekter, fjärilar, vildbin och andra pollinerare dras också med i en ond spiral. Och hur skall vi värdera skönhet!? Måste den få ett pris i pengar för att räknas? Inte skall vi väl behöva sjunka så lågt?
Bästa läsare. Slaget om lupinen må vara förlorat i stora delar av vårt land men striden måste fortsätta.
Rädda vad som räddas kan!
Och
Sätt koppel på buskröjaren!
